I det ögonblick jag klev ut från Van Gogh-museet var mitt sinne faktiskt lugnt.
Jag hade förväntat mig att bli överväldigad, chockad av färgerna och rörd av berättelserna, men det som verkligen stannade kvar var en djup känsla av eftertanke.
Solrosornas gula var inte ljust, utan brinnande; blicken i självporträtten var inte galen, utan intensivt levande. Först när jag stod framför målningarna förstod jag att han inte var ett plötsligt geni, utan en person som, mitt i kaos och missförstånd, ändå valde att skapa.
Under sina 37 levnadsår fick han nästan inget erkännande på marknaden; ändå, hundra år senare, blev han anledningen till att otaliga människor reste till Amsterdam för att vallfärda. Den känslan av tidsförskjutning var mycket gripande.
Konst är tydligen inte teknik, utan uppriktighet till det yttersta.
Det handlar inte om framgång eller misslyckande, utan om ”har du gett dig själv helt och hållet?”
Utanför museet var staden fortfarande livlig, men mitt inre hade fått ett djupare lager.
Resandets värde ligger kanske i att plötsligt se sig själv i ett utställningsrum.