När jag klev in i detta magnifika musikpalats var den första känslan inte chock, utan vördnad. Ovanför mig fanns intrikata sniderier och målade kupoler, framför mig staplade orgelpipor, som om hela väggen väntade på att andas. De fyra raderna med tangenter stod tysta, men verkade kunna väcka hela rummets själ när som helst. Ljuset strömmade in genom de färgade fönstren, och guld och rött vävde samman en varm och högtidlig atmosfär som fick mig att omedvetet sakta ner.
När jag stod framför scenen insåg jag plötsligt att musik aldrig bara är ljud, utan en kombination av arkitektur och konst. Varje orgelpipa, varje valv, varje mosaikbit förberedde scenen för ljudet. När melodin ljöd var det inte bara luften som vibrerade, utan hela rummet och människans inre. Här kände jag att människans strävan efter skönhet kan vara så extrem och ren.